Det är en sådan förmån att kunna träna människor i organisationer i att tänka omkring sina förmågor som en ”personpolitisk” kompetens. Det vill säga att vi utvecklar, från dag ett, förmågor som gör det möjligt för oss att inte bara överleva (i vår kontext) utan också att leva och uppleva. Men hade jag inte disputerat inom komplexitet hade jag aldrig, fullt ut, tagit mina egna erfarenheter av detsamma på allvar. Enskilda individer är inte så komplexa, vi är ganska enkla, men när vi kommer samman socialt och ska arbeta tillsammans och leva tillsammans, då uppstår komplexiteten. Den uppstår i interaktionerna, i sam- och rävspelen som vi dagligen spelar.

Jag blev därför så glad när det kom ett mail häromdagen:

” Hej Åsa, Jag hoppas att allt är bra med dig!

Jag har tänkt en hel del på dig och de samtal vi hade (om det inre livet i XXX organisationen och min stundtals oförmåga att manövrera i detta).

Det senaste halvåret (efter så här lång tid!) tror jag faktiskt att polletten har trillat ner för mig. Jag har börjat jobba mycket mer med mina relationer på alla nivåer i organisationen. Detta har lett till att det går bättre för mig på jobbet och att det dessutom är enormt mycket roligare. Väldigt intressant att reflektera över detta. Min upplevelse är att jag har fått tillgång till mer av min kompetens och fått en större, mer användbar, verktygslåda.

Stort tack för att du hjälpte mig att se och förstå ur ett annat perspektiv!”

Visst blir man glad! Eftersom osäkerheten omkring om det man håller på med faktiskt gör någon nytta eller inte alltid finns där så är det underbart att ibland få en liten blänkare som visar att det varit hjälpsamt för någon. Tack du som skrev!